Jag har haft det ganska tungt med mina hormoner och känslor under min graviditet. Mycket tårar och upprörda stunder har påverkat många aspekter runt omkring mig. Dessvärre så tror jag att jag blev ganska nedslagen av att bli sjukskriven (öht) och det hjälpte inte riktigt på traven, om jag ska vara ärlig.
Jag har det som många säkert skulle kunna kalla för ”duktighets-syndrom”, att jag hela tiden vill visa mig stark, ambitiös och duktig helt enkelt. Känslan av att inte kunna göra det har tagit ganska hårt på mitt självförtroende känns det som. Jag försöker att tänka positivt, snart är det över och att jag ändå har lyckats gå 8 månader och barnet är friskt. Men det är så otroligt svårt, när man knappt kan göra de vardagliga sakerna utan att det känns som om hela kroppen går sönder. Ni vet, tvätta, städa, diska.. Alla ber mig att ta det lugnt, men mitt huvud vilar nästan aldrig – så jag kan inte riktigt vila och det är därför jag har den här bloggen, för att få utlopp för mina tankar och känslor.
Första läkaren jag träffade såg på mig direkt (kändes det som) att jag hade dessa problem och sa då ”du behöver inte vara duktig längre..”. Dom orden behövde jag, och jag borde verkligen ha det som ett mantra eller något. Jag har dragit mig undan ganska mycket från folk och omgivningen, blivit sur och tvär och låtit det gå ut över folk som det inte ska gå ut över – men mycket grundar sig troligtvis i den här duktighetsfällan. Man ska göra så mycket, ha koll på så mycket, kontrollera så mycket – utöver sina känslor och tankar.
Jag tror att jag måste lära mig att tänka positivt, även om jag mår dåligt. Att försöka göra saker, även om jag kanske har ont. Se framåt utan att tänka för mycket, för det vet jag att jag gör. Jag oroar mig mycket för saker som jag kanske inte behöver oroa mig för och se till att mina känslor inte går ut för mycket över andra.
Morgonmagen
Senaste kommentar