Johanna Beckman

Slutskedet på den otroligt långa förlossningen. Även detta inlägg innehåller mer text och mindre bilder.

Min sambo, som är en nyfiken själ, kunde plötsligt se hjässan med hjälp av barnmorskan och sken upp som en sol. ”Men vad är det för färg på håret då?”, försökte jag med. Sambon vred lite på sig. ”Men säg då!”, fick jag ur mig innan en krystning och sambon log. ”Det är mörkt, ganska mycket.”, sa han och log.

Detta gav mig mer kraft att hjälpa vårat barn att komma ut, iallafall för en stund. Jag började känna mig ganska trött av vågorna med värkar och krystningar om vartannat, men vi kämpade på. Min sambo och barnmorskan hejade på.

Till slut så låg han så nära att min barnmorska kunde konstatera att hans huvud låg snett i omloppet och frågade då hur jag kände mig. Jag var trött och hade inte mycket krafter i kroppen, så hon föreslog sugklocka. I det skedet så kände jag att vi hade kämpat så mycket, både jag och bebisen, och jag var trött. Bebisen hade ju haft konstiga hjärtljud och jag ville inte göra det värre för honom, så jag sa att nu vill vi ha ut honom, så gör det som är bäst för barnet. En läkare kom in och pratade med oss lite och beslutet var sedan fast.

Plötsligt var det inte bara jag, min sambo och barnmorskan där inne, utan 3 personer till. Vår uska som var skriven på oss, samt en läkare och en till barnmorska. Min sambo hamnade på min vänstra sida, den nya barnmorskan på min högra och läkaren och vår ”gamla” barnmorska fixade till britsen så att jag kom i en bättre position. Läkaren visade mig hur sugklockan såg ut och jag minns att jag tänkte ”oj, den var stor! Men han är ju så nära, så det borde ju inte vara så farligt..” En sugklocka är gjord i metall och ja, den är ganska stor. Vad jag inte fattade då var att hon var tvungen att stoppa in denna i mig och suga fast i barnets huvud, vilket gjorde ganska ont. Men inte värre än vad som kom efter det..

Läkaren förklarade att nästa gång en värk kom så skulle jag krysta, och hon skulle hjälpa till genom att dra i sugklockan, vilket skulle göra att barnets huvud skulle titta ut. Jag var med på detta och när nästa värk kom och sugklockan var på plats så krystade jag och kände det som många beskriver som ”the ring of fire”. Allt jag ville var att krysta, men de sa åt mig att andas och slappna av – vilket var svårare än man kan tro. Läkaren höll emot huvudet på barnet och såg till att min kropp ”vande” sig för att jag inte skulle gå av på mitten,typ. Till slut sa hon ”nu kan du krysta” och jag tog i allt vad jag hade – min sista krafter alltså – och plötsligt så låg han där på mitt bröst och skrek.

Han fick ligga kvar en liten stund hos mig innan min sambo fick klippa navelsträngen och de tvättade av honom, vägde och mätte honom. Samtidigt undersökte läkaren och barnmorskan mig för att se om jag fått några skador.

Fick veta sen att min sista krystning hade gjort att han kommit ut, utan hjälp av sugklockan. Detta kändes skönt på något vis. Dock sprack jag ju och fick 2 bristningar, så efter förlossningen så var jag ju tvungen att sys på operation, tänker dock att det får bli ett annat inlägg.

Han kom den 14e november kl. 19.02 och vägde 3628 gram och var 49 cm lång. Han är min nya kärlek och jag är så glad och stolt över mig själv. Min beslut och vad jag valde att göra under min förlossning är mina val. Ingen kan ju säga till någon hur de ska göra. Jag är väldigt tacksam över att min sambo var där och kunde hjälpa mig att tänka, stötta mig och se till att vara min förlängda arm när det kom till vad vi tyckte och ville i förlossningsrummet.

Är det något tips jag ska ge så är det; det är din förlossning, ingen annans. Är det något som inte känns bra så våga säga till! Vågar inte du, så låt den som är med dig säga till. Det är magiskt att fösa barn, men jag ska inte sticka under stol med att det gör ont och är väldigt speciellt. Mycket vätska och en utsatt position för en kvinna, men efteråt känner man sig grym.