Sjukskrivning

För ca. 1 månad sedan så var jag hos läkaren för att se vad man skulle kunna tänkas göra mot den här envisa smärtan.
Innan dess hade jag ju varit hos sjukgymnasten och fått boka tid för bassängträning och TENS-maskin och allt möjligt. Detta ledde till en sjukskrivning på 50% och jag kände mig så.. Värdelös? Tror det beskriver min känsla. Jag har alltid varit väldigt ambitiös och jag har aldrig i mitt liv behövt kontakta försäkringskassan eller sjukskriva mig, så detta kändes väldigt konstigt.

Sedan dess har jag jobbat 4 timmar om dagen, vilket har funkat helt okej, men vissa dagar har jag vaknat upp och inte klarat av dagen. Smärta och hormoner som har blandats och gett mig otroliga morgnar med smärta och mycket gråt. På slutet nu så har ju sömnen också blivit rubbad pga smärtan, jag kan inte vända på mig i sängen utan att jag vaknar av smärtan. Det enda som funkar är att halv ligga i soffan. Att sitta och stå är ganska jobbigt, för det belastar mitt bäcken på ett konstigt sätt.

Idag var jag hos läkaren igen och fick prata med en annan läkare.
Hon bestämde att jag ska äta citodon (paracetamol och morfin), speciellt innan sänggående för att minska smärtan samt be om glid-lakan hos sjukgymnasten. Dessa lakan ska ”hjälpa” mig att vända mig om på nätterna. Sen ville hon att jag skulle gå ner och jobba 2 timmar om dagen, dvs 75%. Kände bara ”Nej, det kommer inte att hjälpa.”
Kände mig otroligt hjälplös och trött i den stunden. Nu när jag faktiskt ber om hjälp, för första gången i mitt liv, och släpper hela den här ”duktighetsgrejen” så ska man ändå fortsätta. Så jag sa rakt ut att jag mår så himla dåligt, jag klarar inte mer nu, det gör så ont. Jag vill ju orka med min förlossning och sedan ta hand om mitt barn.
Så det blev 100% sjukskrivning, och alla som jag har pratat med om det säger att det är väl sjukt bra! För nu blir det inte samma press på jobb och på min kropp. Nu kan jag vila, vilket jag behöver och vilket jag ska.