Det där med tips och råd..
Något jag märkte tidigt när folk fick reda på att man var gravid var alla dessa bra tips och råd man fick – fastän man kanske inte direkt har bett om det. Speciellt från den äldre sidan som ofta har mycket att tycka till om.
Det har varit allt ifrån vilken barnvagn till vilka sorts möbler eller saker man skall ha hemma till barnet eller varför man tar reda på barnets kön på ultraljudet.
Nu menar jag inte att jag inte tar emot tips och råd från folk, jag har haft mycket diskussioner med olika människor om deras upplevelser om graviditet och förlossningar eller barnuppfostran. Jag har då frågat själv om hur folk har upplevt dessa perioder i sitt liv, för att få lite stöd och för att veta hur jag ska tänka på framtiden.
I början av min graviditet så var jag väldigt rädd för förlossningen, jag kände att jag aldrig skulle klara av att föda fram ett barn – hur ska det gå till egentligen? Men ju mer jag faktiskt pratade med folk angående deras upplevelser – bra som dåliga – så kändes det bättre och bättre. Jag valde att lyssna på podd och läsa böcker för att samla så mycket information som möjligt för att känna mig så trygg som möjligt. Har även pratat mycket med min mamma för att få en bild om hur det kanske ser ut för mig – även om det kanske inte är 100% genetiskt hur min förlossning kommer gå.
När folk kommer och kastar saker på mig dock – hur vi ska göra eller tänka eller vilka saker vi behöver till barnet så kan jag absolut acceptera att folk vill hjälpa till – men de måste också kunna höra att jag och min sambo faktiskt har pratat med varandra om hur vi skall göra i vårat hem med vårat barn.
Vi bor ganska litet, i en 2:a rättare sagt, och vi har kommit fram till att vi kommer inte få plats med en spjälsäng – till exempel. När jag också var på amningsworkshop så sa de att det är jättebra om man faktiskt kan och vill nattamma och ha barnet i eller nära sängen. Så vi kommer att ha ett babynest och det har vi pratat om länge. Vi har heller ingen plats för ett skötbord, så vi har valt att ha ett skötunderlägg så vi kan byta på golvet, i sängen eller på soffan – för det är vad som kommer funka för oss. Vi behöver inte höra att vi borde göra si eller så och jag tror att folk går igång så mycket på en gravid kvinna – att det är så kul – att man bara vill hjälpa till, men jag tror att någonstans så måste man också ta ett steg tillbaka. Som gravid har jag varit väldigt känslig och då tar man åt sig mycket. Man funderar på om det man gör och ska göra är tillräckligt bra – kanske skulle jag ha valt en annan vagn? Kanske skulle vi ha valt att ha en spjälsäng? Ska jag amma eller inte på heltid?
Någonstans måste man sålla och våga lita på sig själv i slutändan, för det är ju mitt och min sambos barn i slutändan. Dessutom behöver inte jag ha mer tankar som krockar i mitt huvud just nu, jag har fullt upp med mina hormoner och min smärta, samt mina tankar om förlossningen.
Jag är ingen expert och detta är mitt första barn, men jag är en ganska enkel människa och jag har inte så mycket saker själv. Min sambo har nämnt en del gånger att jag är dålig på att unna mig själv saker. Jag tror knappast att det kommer bli bättre när jag får barn, för då kommer ju fokuset gå till barnet, men jag känner heller inte att jag har behov av en massa saker.
Dessutom ser jag ju hur konsumtionssamhället bara blir större och större, vilket jag inte riktigt kan hänga med i. Behöver vi så mycket saker och varför?
En bild från vecka 36.